Definition av tajweed
Språkligt betyder tajweed att förbättra eller göra utmärkt. Tekniskt är det att uttala varje bokstav från dess artikulationsställe och ge den dess rätt (حقّ) och dess tillkommande del (مستحقّ) av egenskaper. Imam Ibn al-Jazari definierade det så här:
En bokstavs rätt är dess bestående egenskaper som aldrig lämnar den, såsom Jahr (الجَهْر), Shiddah (الشِّدَّة) och Isti'la' (الاسْتِعْلَاء). Dess tillkommande del är det som följer av dessa egenskaper eller av närliggande bokstäver, såsom Tafkhim (التَّفْخِيم) och Tarqiq (التَّرْقِيق), Izhar (الإِظْهَار), Idgham (الإِدْغَام), Ikhfa' (الإِخْفَاء), Madd (المَدّ) och Qasr (القَصْر). ”Att föra varje bokstav tillbaka till dess ursprung” betyder att uttala den från dess artikulationsställe; ”att uttala den i sin like som sig själv” betyder att ge samma bokstav samma egenskap överallt, inte recitera den väl på ett ställe och slarvigt på ett annat.
Imamen förklarar sedan att detta ska göras mjukt, utan ansträngning eller överdrift, och att det bara uppnås genom övning, det vill säga mycket upprepning hos en kunnig lärare.
Ämne, nytta och ställning
- Ämne: Koranens ord, med avseende på att ge deras bokstäver deras rätt och tillkommande del.
- Nytta: att skydda tungan från fel i Allahs Bok och recitera den så som den uppenbarades.
- Grundare: i praktiken Profeten ﷺ, som tog emot det från Jibril och lärde följeslagarna. Som nedskriven vetenskap recitationens och språkets mästare; bland de första att skriva separat om det var Abu Muzahim al-Khaqani (d. 325 e.H.) i sin dikt som rimmar på Ra', därefter Makki i ar-Ri'ayah.
Ställning: att lära sig reglerna teoretiskt är en gemensam plikt, medan det är obligatoriskt för var och en som reciterar Koranen att tillämpa dem vid recitation. Imam Ibn al-Jazari säger:
Beviset är versen ﴿أَوۡ زِدۡ عَلَيۡهِ وَرَتِّلِ ٱلۡقُرۡءَانَ تَرۡتِيلًا ٤اَوْ زِدْ عَلَيْهِ وَرَتِّلِ الْقُرْاٰنَ تَرْتِيْلًا ٤﴾ (Al-Muzzammil 73:4). Ibn al-Jazari återger i an-Nashr från 'Ali (må Allah vara nöjd med honom) att Tartil (التَّرْتِيل) är ”bokstävernas tajweed och kunskapen om stoppställena”. Diktens vers har två läsarter, ”den som inte reciterar Koranen med tajweed” och ”den som inte reciterar Koranen korrekt”, och båda betyder att det är synd att försumma korrekt uttal.
Lahn (fel) och dess typer
Lahn (اللَّحْن) är fel och avvikelse från det korrekta vid recitation. Det finns två slag:
| Typ | Definition | Exempel | Ställning |
|---|---|---|---|
| Lahn Jali (اللَّحْن الجَلِيّ) | Ett uppenbart fel som förstör ordet, som recitatörer och andra känner igen, och som kan ändra betydelsen. | Att byta ut en bokstav eller vokal mot en annan, ge sukun åt en vokaliserad bokstav eller vokal åt en tyst, till exempel läsa Ta i ﴿أَنۡعَمۡتَاَنْعَمْتَ﴾ (Al-Fatihah 1:7) med damma. | Förbjudet enligt konsensus. |
| Lahn Khafi (اللَّحْن الخَفِيّ) | Ett fel som förstör tajweed men inte betydelsen; endast kunniga recitatörer märker det. | Att utelämna Ghunnah eller Ikhfa', korta av en obligatorisk Madd eller göra en lätt bokstav tung. | Inte tillåtet, enligt recitationens mästare, för den som kan lära sig; vissa anser det ogillat. |
Recitationstempon
Recitationen har flera tempon, alla tillåtna så länge tajweeds regler hålls:
| Tempo | Beskrivning |
|---|---|
| Tahqiq (التَّحْقِيق) | Det långsammaste, med full Madd och fullständiga vokaler; lämpligt för undervisning. |
| Tartil | Lugn, eftertänksam recitation med reflektion; det bästa tempot. Vissa räknar det som detsamma som Tahqiq. |
| Tadwir (التَّدْوِير) | Ett mellantempo mellan Tahqiq och Hadr. |
| Hadr (الحَدْر) | Snabb recitation med reglerna i behåll; används oftast vid repetition. |
Qira'ah, riwayah och tariq
Ett läsesätt som tillskrivs en av de tio imamerna kallas Qira'ah (القِرَاءَة), till exempel 'Asims läsart. Ett som tillskrivs hans överförare är en Riwayah (الرِّوَايَة), till exempel Hafs från 'Asim. Ett som tillskrivs dem som kom efter överföraren är en Tariq (الطَّرِيق), till exempel vägen ash-Shatibiyyah, dikten Hirz al-Amani av imam al-Qasim ibn Firruh ash-Shatibi (d. 590 e.H.). Enligt Ibn al-Jazari är en läsart autentisk när den uppfyller tre villkor: överensstämmelse med arabiskan på något giltigt sätt, överensstämmelse med skriften i något av de uthmanska exemplaren om så bara potentiellt, och en autentisk överföringskedja.
Recitationens etikett
- Uppriktighet inför Allah, att recitera i rent tillstånd och på en ren plats.
- Att söka skydd i början, och Basmalah i början av surorna (se nästa kapitel).
- Eftertanke och ödmjukhet, och att försköna rösten utan ansträngning, som i hadithen ”Smycka Koranen med era röster” (Abu Dawud, an-Nasa'i).
- Tålamod i lärandet, ty Profeten ﷺ sade: ”Den som är skicklig i Koranen är med de ädla, rättfärdiga skrivarna, och den som reciterar den stapplande och med möda får dubbel lön” (Bukhari och Muslim).