Grundsättet att stanna på ett vokaliserat ord är ren Sukun (السُّكُون); man stannar aldrig med full vokal. Rawm (الرَّوْم) och Ishmam (الإِشْمَام) är också tillåtna under sina villkor. Sätten att stanna är:
| Sätt | Hur | Gäller |
|---|---|---|
| Ren sukun | Ta bort vokalen helt | Alla tre vokalerna |
| Rawm | Uttala en del av vokalen (ungefär en tredjedel) med svag röst som hörs av någon i närheten | Dammah och kasrah, inte fathah |
| Ishmam | Runda läpparna direkt efter sukun som tecken på dammah, utan ljud | Endast dammah |
| Ibdal (الإِبْدَال) | Göra Tanwin med fathah till Alif, och Ta' Marbutah till ett tyst Ha' | Tanwin med fathah, och Ta' Marbutah |
Där Rawm och Ishmam inte används
- Ta' Marbutah som man stannar på som Ha', som i ﴿ٱلۡجَنَّةَالْجَنَّةَ﴾ (Al-Baqarah 2:35).
- Plural-Mim, som i ﴿عَلَيۡهِمۡعَلَيْهِمْﵿ﴾ (Al-Fatihah 1:7) och ﴿عَلَيۡهِمُ ٱلذِّلَّةُعَلَيْهِمُ الذِّلَّةُ﴾ (Al-Baqarah 2:61).
- En tillfällig vokal, som i ﴿قُمِ ٱلَّيۡلَقُمِ الَّيْلَ﴾ (Al-Muzzammil 73:2) när man stannar på قم.
- En bokstav med fathah.
Att stanna enligt skriften
Stoppet följer Rasm 'Uthmani (الرَّسْم العُثْمَانِيّ): det som är skrivet uttalas vid stopp, och det som är utelämnat utelämnas. Så stannar man på ﴿لَّٰكِنَّا۠لٰكِنَّا۠﴾ (Al-Kahf 18:38), ﴿ٱلظُّنُونَا۠الظُّنُوْنَا﴾ (Al-Ahzab 33:10), ﴿ٱلرَّسُولَا۠الرَّسُوْلَا﴾ (Al-Ahzab 33:66), ﴿ٱلسَّبِيلَا۠السَّبِيْلَا﴾ (Al-Ahzab 33:67) och ﴿إِنِّيٓ أَنَا۠اِنِّيْٓ اَنَا﴾ (Taha 20:12) med Alif, som faller bort vid sammanbindning. Ord vars Ya är utelämnat i skrift stannas utan Ya, som i ﴿يَسۡرِيَسْرِ﴾ (Al-Fajr 89:4). För Hafs är ﴿ءَاتَىٰنِۦَ ٱللَّهُاٰتٰىنِۦَ اللّٰهُ﴾ (An-Naml 27:36) undantaget: vid stopp finns två sätt, med tyst Ya eller utan.
I ﴿سَلَٰسِلَاْسَلٰسِلَا۠﴾ (Al-Insan 76:4) finns två sätt vid stopp: med Alif eller med sukun. Det första ﴿قَوَارِيرَا۠قَوَارِيْرَا۠﴾ (Al-Insan 76:15) stannas med Alif och det andra ﴿قَوَارِيرَاْقَوَارِيْرَا۠﴾ (Al-Insan 76:16) med sukun.